Att ”hålla varandra om ryggen” är en manligt kodad praktik. Att som man alliera sig med kvinnor och bedriva politik som ifrågasätter den makt det manliga kollektivet besitter, är följaktligen kontroversiellt. De manliga feminister jag har pratat med upplever ofta hur de, både av personer i omgivningen och i media, blir misstrodda och utmålade som könsförrädare och som omanliga. Samtidigt befinner de sig i jämställdhetsrörelsen i egenskap av män, vilket påverkar hur de förhåller sig till den politiska kampen. Även om de aktivt vill arbeta för jämställdhet, strävar de efter att bryta den maktordning som sätter dem i en överordnad position. Därför aktar de sig gärna för att vara tongivande i organisationen eftersom de vill låta kvinnorna ta den platsen. Ända sedan 1970-talets nya kvinnorörelse och utvecklandet av teorier som hänvisar till förtryckande manlighetsstrukturer, har män utmålats som suspekta aktörer i jämställdhetsrörelser. Tanken om kvinnlig särorganiserings politiska styrka fanns däremot redan inom den kamp för kvinnlig rösträtt som drogs igång kring sekelskiftet.

Genom att titta på hur mäns deltagande och icke-deltagande i jämställdhetsrörelser ser ut, både historiskt och i nutid, kan man konstatera att görande av kön är kopplat till reglerande principer för hur manligt feministiskt- eller jämställdhetsfokuserat engagemang kan uttryckas inom normen för det maskulina. Könsmaktsordningen existerar inte bara genom mäns överordning och kvinnors underordning, utan också genom makthierarkier som skapas bland grupper av män.

Relationen mellan män och feminism har de senaste åren debatterats flitigt inom samhällsforskningen. Frågorna har rört sig kring om män bör och om män kan vara feminister eller om de endast kan utgöra en solidarisk grupp. Dessa frågor är relevanta att diskutera på ett teoretiskt plan, men inom feministisk aktivism uppfattas dessa frågor ofta som totalt irrelevanta. Självklart kan män engagera sig feministiskt. Mansforskaren Michael Kaufman konstaterar att antalet män som sympatiserar med feminism har ökat på senare år. Kanske är detta en produkt av den återkommande mediala debatten om ”den nya mannen”? Mjukare mansideal i all ära, men att detta skulle innebära ökad jämställdhet är inte alls självklart. Det kan snarare ses som en normomvandling som faktiskt bidrar till att legitimera mäns makt och privilegier. För att vara feminist och man krävs alltså fokus på maktutövning och förtryck utöver att aktivt arbeta på att förändra normativa mansideal.