”Efter en sådan bok återstår bara för författaren att välja mellan pistolmynningen och foten av korset” skrev en kritiker om J-K Huysmans bok Mot strömmen (À rebours) när den utkom 1884. Huysmans valde till slut det senare och blev med tiden en djupt troende katolik. Men att boken skulle röra upp känslor var Huysmans väl förberedd på. Detta verk, som senare kommit att kallas “dekadensens bibel” var en medveten brytning med den vid tiden rådande naturalismen, vilken Huysmans ansåg hade stagnerat. Med eko av Poe och Baudelaire blev Mot strömmen en av de viktigaste titlarna i fin-de-siècle-litteraturen. Boken inspirerade bland annat Oscar Wilde till att skriva The Picture of Dorian Gray och den var även konstnären Dick Bengtssons favoritbok. Vad är det då som gett den sådan kultstatus?
Bokens huvudperson Jean Floressas des Esseintes är den siste ättlingen i en degenererad adelssläkt. Des Esseintes är en känslig dandy med raffinerad smak som avskyr den tid han lever i. Efter att ha levt ett liv av allehanda utsvävningar och tomma njutningar i Paris beslutar han sig för att – i uppror mot det moderna samhälle han uppfattar som oändligt vulgärt, småborgerligt och amerikaniserat – fly ut till en gård på den franska landsbygden.
”Det var Amerikas väldiga slavfängelse, transporterat till vår kontinent; det var ett ändlöst, outgrundligt, ojämförligt firmament av finansmän och uppkomlingar som strålade, likt en vedervärdig sol, ner över den dyrkande staden som tryckte sig platt på mage och ejakulerade slippriga lovsånger vid kommersens gudlösa altare. Nåväl, rasa då, samhälle! Förgås då, gamla värld!” (Huysmans, Mot strömmen, svensk översättning 2004.)
Väl framme inleder han en eremittillvaro och skapar i huset sin egen hyperestetiska miniatyrvärld vilken fylls med noga utvald inredning, litteratur och konst. Här någonstans slutar bokens yttre handling och ett skruvat inredningsreportage i romanform tar vid. Låter det tråkigt? Det är det inte. Des Esseintes strävan efter det perfekta hemmet visar inga gränser och blir alltmer bisarr. Hans tanke är att han ska kunna få maximal stimulans för att motverka den tristess han länge känt, men att hans upplevelser av njutning samtidigt skall kunna erhållas utan att han behöver röra sig i yttervärlden och beblanda sig med det moderna samhälle som fyller honom med sådant förakt. Det sociala umgänget begränsas därför till litterära gestalter, figurer på målningar samt minnen av människor han träffat. Husets olika rum är små artificiella världar, där matsalen inreds som en exakt kopia av en kajuta, med en ventil som sprutar ut tjärdoft, och ljus som kommer in genom ett akvarium, vars vatten kan färgas i olika nyanser beroende på vilken sorts vattendrag man önskar färdas på. Att resa på riktigt är för des Esseintes obekvämt och överskattat: ”Vad är det för mening med att förflytta sig när man kan resa så magnifikt, sittande hemma i sin fåtölj?”
Vidare förgyller och juvelbesätter han sin sköldpaddas skal, med tanken om ett vandrande prydnadsföremål. (Sköldpaddan dör till slut på grund av sin ”betungande” skönhet”). Uttråkad av sina konstgjorda växter ersätter han dem med naturliga diton som ser så artificiella ut som möjligt. Och så vidare, tills des Esseintes extravaganta livsföring tar ut sin rätt. Projektet slutar till sist i ett fysiskt och psykiskt sammanbrott som tvingar honom att återvända till den riktiga världen – ”straffkolonin” – som han kallar den.
Mot strömmen innehåller alla punkter som kan bockas av på listan över vad som blev signifikativt för den efterföljande dekadenslitteraturen. Stilistiskt vänder den sig emot alla sentimentala skildringar av en enkel värld bestående av gräs, träd och stenar: ”Landskapets avskyvärda enformighet har trubbat av raffinerade människors uppmärksamhet och kommit dem att förlora tålamodet.”
Den yttre handlingen är reducerad till ett minimum som ständigt bryts av långa sjok med detaljerad information och beskrivningar. Som läsare förvirras man ytterligare av att tiden i boken är ickelinjär på grund av Huysmans tvära kast mellan vad som pågår i huvudpersonens inre och vad som sker i hans omgivning. Religion, mystik, dåliga nerver och en vurm för det gränslösa är ingredienser som här behandlas och som är typiska för dekadenslitteratur.
Hela des Esseintes tillvaro på gården skulle kunna ses som ett experiment i hur mycket av vår värld som kan ersättas med artificiella substitut, något som syftar till att sudda ut gränserna mellan natur och kultur. När des Esseintes förnekar naturen som norm och alltid väljer det artificiella framför det naturliga blir han paradoxalt nog en representant för det han vänder sig emot. Därför kan man tolka titeln Mot strömmen som ”mot moderniteten” snarare än ”mot naturen”. Dessutom förvånas man över i hur stor utsträckning som des Esseintes föregår grundläggande egenskaper hos postmodernismen. I mångt och mycket handlar Huysmans roman om att skapa en totalt artificiell värld där det naturliga simuleras fram genom diverse konstgjorda produkter. På så sätt kan romanen ses som ett omfamnande av moderniteten och den samtida tekniska utvecklingen.
Des Esseintes uppror mot naturen gör honom bara än mer till naturens träl – och hans fördömande av konsumismen sker genom omåttlig konsumtion. Huysmans lyckas skapa en skakande skildring av en hypermodern värld där alla gränser röjs. Gränserna suddas ut mellan original och kopia, det heliga och det perversa, det konstgjorda och det naturliga, det onda med det goda och så vidare. I detta kombineras paradoxalt nog huvudpersonens mycket konservativa syn på utvecklingen med hans konsekventa bejakande av modernitetens mest radikala och tydliga uttryck – av just de inslag i civilisationsprocessen som för människan möjliggjort att på konstgjord väg leva ett fullkomligt och omväxlande liv.
Mot strömmen är både en manual för ett dekadent leverne och en fabel om vad en sådan livsföring kan sluta i. Likt många av Baudelaires verk står Huysmans bok med ena benet i antiken och det andra i nuet. Det som gör Mot strömmen så fascinerande än idag är dess undflyende väsen. Den är svår att få grepp om och pendlar mellan djup ironi och tvättäkta förtvivlan. Romanen ger uttryck för en ambivalens inför det moderna samhället som är lätt att känna igen. Det är nära till hands att uppfatta des Esseintes idéer om förkonstligandet av sin omgivning som absurda men hans ivriga försök att skapa en upp-
höjd fristad ter sig inte så avlägsna jämfört med dagens köphets och designhysteri. I botten av dessa betraktelser vilar en sann sorg över tillvarons brist på mening.
